Har bakat saffransbullar, druckit glögg, och idag ska jag se om jag hittar mina julgrejer någonstans i förrådet. Mysigt.

Däremot spenderar jag mer pengar än vad jag hade tänkt nu när jag letar julklappar. Har köpt fyra affischer och en börs till mig själv på Etsy, fast jag egentligen letade julklappar till andra…

“Live a good life. If there are gods and they are just, then they will not care how devout you have been, but will welcome you based on the virtues you have lived by. If there are gods, but unjust, then you should not want to worship them. If there are no gods, then you will be gone, but will have lived a noble life that will live on in the memories of your loved ones.”

Marcus Aurelius

Poängen är alltså att religion inte är min grej. Jag känner mig olustig på kyrkbröllop, dop och begravningar när prästen börjar prata om gud, och det distraherar mig från allt det andra jag känner inför den/de som är huvudpersoner en sådan gång (kärlek/glädje/sorg etc.). För mig är dessa sammankomster som rör livet och döden är viktiga. Vi samlas för att välkomna en ny människa, för att fira människors beslut att satsa på ett liv tillsammans, och för att säga adjö när någon vi älskar har gått ur tiden. Jag tycker att riter är betydelsefulla, och jag ser dem som lika urmänskliga som vårt behov av sång och dans, men frågan är vad jag ska göra av min längtan när jag får the heebie geebies av allt som andas kristendom? Vad finns det för icke-religiösa riter att ta till, och hur ger man dem samma dignitet som de gamla välbekanta riterna? Det är mycket känslan av tradition som ger det hela tyngd (och det är väl också det som gör att folk inte inser hur bisarrt det är att bli välsignad på sin bröllopsdag av en gud man inte tror på).

Det finns dock psalmer och religiösa sånger som jag verkligen gillar. Det skapar lite av en konflikt i mig, men jag väljer att ignorera det religiösa innehållet och fortsätta att tycka om sångerna. Oftast handlar det om folkvisor eller psalmer i folkmusiktolkning, t.ex. Allt vad vi på jorden äge, som både i Sofia Karlssons och Sousou & Maher Cissokos tolkningar är oerhört vacker. Förutom musiken är det även språket som jag fastnar för:

Allt vad vi på jorden äge det är blott förgänglighet

Allt vad vi här älskar pläge det är blott fåfänglighet

Som en ström vår tid förrinner

Som en dröm vårt liv försvinner

Men på denna vansklighet följer själens evighet.

(Det där med själens evighet…nja. Don’t think so. Men ändå. Så vackert.)

En annan favorit är Jaervs Ack kära så säg: 

Hugsvala mitt hjärta, hugsvalande gud

Min salighets flödande källa

Hugsvala mitt törstande hjärta.

Det är definitivt svårare att ignorera den religiösa biten här, men känslan av att behöva tröst och vederkvickelse -detta underbara ord! – är så grundläggande att den här texten ändå talar till mig.

Poängen med hela detta långa, lite förvirrade inlägg? Tja, kanske att jag vill ha former för att nå djupt in i  mig själv och för att tala om det där som är stort, svårt och ibland fantastiskt, det som gränsar till det religiösa men som för mig handlar om något annat. Att känna vördnad för livet. Det är faktiskt mer hänförande att tänka att vi finns här av en slump än att tro någon gud skapat hela världen.

Att använda pallkragar som odlingsbänkar har jag sett, men att även använda själva pallen är något nytt för mig. Tänk vad fint det skulle bli med lite färg på träet. Jag tänker mig starkt rosa eller senapsgult. Mmm…fint.

Värt att påpeka är att pallarna tydligen inte alltid lämpar sig för odling av ätbara växter, eftersom de kan vara preparerade med kemikalier, enligt artikelförfattaren.

Här ser du hur man gör. Lycka till!

(Bild lånad från lifeonthebalcony.com, en mycket intressant och inspirerande blogg som jag nyss upptäckte via Craftzine.)

Jag tycker vi instiftar ”kassörskans dag”, då det är vår tur att vara sura, stressade och påpeka kundernas brister och fel – verkliga eller inbillade. En gång om året förtjänar jag att få ge svar på tal istället för att knyta näven i fickan och le falskt åt idioter. (De flesta kunder är förstås trevliga och vänliga, men knäppgökarna och idioterna är fler än man kan tro.)

Jag har dock redan börjat skörda. I kryddlandet fanns bland annat rätt mycket oregano, så jag tog in några knippen och hängde upp dem i fönstret så de får torka. Passade även på att göra detsamma med lite libbsticka. Den börjar f.ö. bli riktigt stor nu!

Har även sått persilja och kamomill i krukor på uteplatsen, samt blomsterkrassen och buskkrassen i en balkonglåda. De börjar kika fram nu. Kul förresten att krassen gror fastän fröna var flera år gamla.

Funderar på att ställa ut en gammal lagerhylla och göra om den till något slags växthus genom att plasta in den, och kanske surra fast hyllan vid trappen så att den inte blåser ner om det behagar storma.

Funderar även på att utöka den lilla rabatt som finns och göra det till ett kryddland. Libbstickan som växer där börjar bli riktigt stor. Har inte använt libbsticka tidigare, men det ska tydligen vara en god smaksättare i grytor och soppor, och kan användas i hemmagjort örtsalt om jag inte minns fel. Odlingskunskaperna från Skattungbykursen börjar blekna…

En av mina svaga sidor, som blir plågsamt tydlig när det gäller odling, är att planera ordentligt och göra saker i tid. I år blev det som alla andra gånger jag odlat på egen hand: sent och provisoriskt. Jag hade stora men vaga planer, men tiden sprang ifrån mig och sådden blev sen, omskolningen blev sen, och de numera betydligt mindre grandiosa planerna är fortfarande luddiga…

Hittills består mina odlingar av körsbärstomater, basilika, timjan, oregano, en stackars ensam korianderplanta, portulak, malabarspenat och sommarlövkoja (som jag fick som bonusfrö när jag beställde från impecta). Utöver detta har jag en massa fröer som jag inte sått ännu: persilja, kamomill, mizunakål, asian all green mix, brytbönor, broccolirybs, sockerärt och grönkål. Planen är att odla grönkål, bönor och ärter i hinkar på uteplatsen, och se om det blir något. Nu gäller det bara att få det gjort också!