Eftersom jag ofta jobbar helg är det inte ovanligt att jag stiger upp kl. 6 en söndagsmorgon, men jag glömmer alltid bort att jag inte ska ställa radioklockan på väckning på söndagar. Då vaknar jag nämligen till P1-programmet Andliga sånger. Med åren har jag blivit allt mer avogt inställd till religion, så att gnugga sömnen ur ögonen till milda röster som lovprisar herren är definitivt inte den bästa starten på dagen för mig. Folk får förstås tro på vad de vill, men jag tycker att det är lite konstigt att en public service-kanal sänder såväl psalmer som gudstjänster. Men men, jag kanske bara är en sur (skattebetalande) ateist – och om jag bara kunde komma ihåg att ställa väckarklockan istället för klockradion skulle jag slippa irritera mig på detta.
Poängen är alltså att religion inte är min grej. Jag känner mig olustig på kyrkbröllop, dop och begravningar när prästen börjar prata om gud, och det distraherar mig från allt det andra jag känner inför den/de som är huvudpersoner en sådan gång (kärlek/glädje/sorg etc.). För mig är dessa sammankomster som rör livet och döden är viktiga. Vi samlas för att välkomna en ny människa, för att fira människors beslut att satsa på ett liv tillsammans, och för att säga adjö när någon vi älskar har gått ur tiden. Jag tycker att riter är betydelsefulla, och jag ser dem som lika urmänskliga som vårt behov av sång och dans, men frågan är vad jag ska göra av min längtan när jag får the heebie geebies av allt som andas kristendom? Vad finns det för icke-religiösa riter att ta till, och hur ger man dem samma dignitet som de gamla välbekanta riterna? Det är mycket känslan av tradition som ger det hela tyngd (och det är väl också det som gör att folk inte inser hur bisarrt det är att bli välsignad på sin bröllopsdag av en gud man inte tror på).
Det finns dock psalmer och religiösa sånger som jag verkligen gillar. Det skapar lite av en konflikt i mig, men jag väljer att ignorera det religiösa innehållet och fortsätta att tycka om sångerna. Oftast handlar det om folkvisor eller psalmer i folkmusiktolkning, t.ex. Allt vad vi på jorden äge, som både i Sofia Karlssons och Sousou & Maher Cissokos tolkningar är oerhört vacker. Förutom musiken är det även språket som jag fastnar för:
Allt vad vi på jorden äge det är blott förgänglighet
Allt vad vi här älskar pläge det är blott fåfänglighet
Som en ström vår tid förrinner
Som en dröm vårt liv försvinner
Men på denna vansklighet följer själens evighet.
(Det där med själens evighet…nja. Don’t think so. Men ändå. Så vackert.)
En annan favorit är Jaervs Ack kära så säg:
Hugsvala mitt hjärta, hugsvalande gud
Min salighets flödande källa
Hugsvala mitt törstande hjärta.
Det är definitivt svårare att ignorera den religiösa biten här, men känslan av att behöva tröst och vederkvickelse -detta underbara ord! – är så grundläggande att den här texten ändå talar till mig.
Poängen med hela detta långa, lite förvirrade inlägg? Tja, kanske att jag vill ha former för att nå djupt in i mig själv och för att tala om det där som är stort, svårt och ibland fantastiskt, det som gränsar till det religiösa men som för mig handlar om något annat. Att känna vördnad för livet. Det är faktiskt mer hänförande att tänka att vi finns här av en slump än att tro någon gud skapat hela världen.
I år har jag faktiskt blivit lite peppad på julen, trots snöbristen. De senaste två jularna har jag jobbat och det har känts helt ok att skippa firandet, men i år ska jag vara ledig och åka upp till familjen.
